Träffande och underhållande krönika om hur arbetslinjen i grunden motiveras av moralism, inte av rationella argument:
Arbetslinjen är alltså dogmen att betalt arbete, oavsett vad det består i, alltid är bättre än inget betalt arbete. Alltså att det alltid är bättre att A säljer en hamburgare till B, än att B lagar sin middag själv. Att det har ett egenvärde att renovera en redan renoverad bostadsrätt, så länge någon får betalt för det. För att ge ett par exempel på sådana servicejobb som man tänker sig ska ersätta alla försvunna tillverkningsjobb.
...
Det är inte en brist på jobbskatteavdrag eller jobbcoacher som får ungdomsarbetslösheten att fortsätta stiga. Det är en brist på jobb. Ett utbudsproblem, inte ett incitamentsproblem. Och den stora bilden är att både okvalificerade och kvalificerade industrijobb fortsätter att ersättas av robotar, dito affärsjobb av datorer, politikerjobb av tränade apor ...
Nej, vänta, det där allra sista ligger ännu i framtiden. Men det är ett faktum att allt färre arbetstimmar behövs för att producera samma välstånd. Vilket i princip vore gott och väl, om inte automatiseringens ekonomiska vinster samtidigt koncentrerades hos allt färre personer, som samlar mer kapital på hög än de någonsin kan spendera på hamburgare eller renoveringar. Under det att deras uppsagda personal sysselsätts med att söka jobbkurser inom den statliga moralkakeproduktionen, i stället för att kunna använda den insparade tiden till exempelvis romanläsning eller erotik.Länk
