Man kan tycka att denna blogg har ett pessimistiskt budskap, men i grunden ser jag teknologisk arbetslöshet som en möjlighet att skapa ett samhälle med mer fritid och välstånd åt alla, om bara medborgare och politiker förmår att välja rätt väg.
Dock måste jag erkänna att jag är pessimistisk, på kort och medellång sikt, när det gäller södra Europa och stora delar av den så kallade tredje världen. Låt oss börja med södra Europa: arbetslösheten är på väg mot 30%, staternas finanser är urusla, de kan inte devalvera sin valuta och ekonomierna saknar konkurrenskraft. Hur ska de kunna vända på skutan? Jag ser det bara inte. De kan inte konkurrera med löner, de kan inte konkurrera med högutbildad och effektiv arbetskraft (det finns en begränsad efterfråga på detta och här har norra Europa, resten av västvärlden samt delar av Asien ett ointagligt försprång) och de har inga naturtillgångar att tala om. Turism? Ja det skulle vara det då.
Vad gäller tredje världen så ser förutsättningarna förstås mycket olika ut beroende på länders naturtillgångar osv. Men generellt finns en risk att den teknologiska utvecklingen gör det omöjligt för dessa länder att följa den väg som västvärlden tagit och som Kina är på väg att följa, det vill säga att gå från låga löner och industrialisering till relativt välmående tjänstesamhälle. Det verkar nämligen som att okvalificerade jobb inte längre skickas vidare till länder med lägre lönenivåer utan helt enkelt försvinner eller ersätts med robotar. Om dessa länder inte kan konkurrera med låga löner, och heller inte med en högutbildad och effektiv arbetskraft - vad finns då kvar? Export av naturtillgångar i dessa länder tycks endast gynna en liten elit och har snarast en negativ inverkan på möjligheten till demokratisering, som Fareed Zakaria och andra har visat.