torsdag 24 januari 2013

Invandring, basinkomst och teknologisk arbetslöshet

Den invandringspolitiska debatten landar ofta i ekonomi, dvs. huruvida det är en ekonomisk vinst eller förlust för Sverige att ta emot flyktingar. Själv tänker jag så här: Givet att flyktingarna är relativt outbildade är det troligen lönsamt att ta emot flyktingar i ett samhälle med gott om arbetstillfällen, som t.ex. i USA under 1800-talet och större delen av 1900-talet, men en nettokostnad i samhällen med hög arbetslöshet som t.ex. dagens Sverige. Ju högre arbetslöshet desto större kostnad för bidrag och annat. Om det stämmer att vi är på väg mot en rejält ökad arbetslöshet i den teknologiska utvecklingens spår - en arbetslöshet som dessutom främst drabbar lågutbildade - så är slutsatsen given: invandringen till Sverige är en förlustaffär i ekonomiska termer. I akademiska analyser av detta samband skiljer man ofta mellan den offentliga och den privata ekonomin, och menar att det främst är den offentliga ekonomin och ytterst skattebetalarna som tar smällen. Men frågan är om en sådan uppdelning går att göra, den offentliga ekonomin är ju beroende av ett inflöde från den privata ekonomin (skatter) och därigenom påverkas även den senare, t.ex. genom att människor får mindre pengar att konsumera för (även om bidragstagarna också konsumerar, det är komplexa samband det rör sig om här...).

Bortom denna ekonomiska dimension finns förstås även en kulturell och en moralisk dimension. Är det en kulturell vinst eller förlust - uttryckt i grova termer - för Sverige att ta emot flyktingar? Har Sverige en moralisk skyldighet att ta emot flyktingar, och i så fall hur många (det finns alltid en gräns i den praktiska verkligheten)? Lite off topic så anser jag själv att invandring i huvudsak är en kulturell vinst och att vi har en moralisk skyldighet att hjälpa utsatta människor, dock är jag osäker på om flyktingmottagande (snarare än bistånd och upprättande av flyktingläger nära hemlandet) är rätt väg att gå och om dagens omfattande anhöriginvandring kan rättfärdigas utifrån denna skyldighet. I synnerhet gäller detta i en tid av teknologisk arbetslöshet där jobben blir allt färre.

Om Sverige skulle införa basinkomst/medborgarlön blir ekvationen än mer svårhanterlig: Det känns tveksamt att påstå att vi har en moralisk skyldighet att erbjuda världens flyktingar en basinkomst/medborgarlön i Sverige, men framför allt skulle det vara praktiskt och ekonomiskt omöjligt. Märkligt nog har förespråkarna av basinkomst ofta en väldigt liberal syn på invandring, t.ex. miljöpartister, och de verkar inte se någon motsättning mellan dessa två ståndpunkter. För mig är det uppenbart att införandet av basinkomst - av praktiska skäl - förutsätter en relativt strikt gräns för andelen flyktingar som beviljas uppehållstillstånd och medborgarskap.