Göran Greider tar farväl av "vänstersossen" och industrijobben. Särskilt det sistnämnda är värt att uppmärksamma på denna blog:
Stefan Löfven gör intryck på oss alla i frågor om ekonomisk politik mycket därför att han bättre än borgerligheten formulerar borgerlighetens traditionella hjärtefrågor. Han talar om industrin och om behovet av innovationer och om den ekonomiska globaliseringen med erfarenheten hos en som stått i stormens öga. Men varifrån ska de nya jobben komma? De flesta inser trots allt att de knappast kan komma inom industrin. Tvärtom är det så att ju bättre industrin fungerar, desto färre blir jobben där. Varje nyinvestering i exportindustrin syftar precis till det: en effektivisering som minskar lönekostnaderna. De nya jobben måste växa fram i tjänstesektorn. Här står den stora än så länge icke förda striden: Privat eller offentlig tjänstesektor? Visst, bägge måste växa. Men var ska betoningen ligga?
Jag tror att denna analys är helt riktig. Framtidens jobbdebatt måste ta sin utgångspunkt i att industrijobben för alltid har försvunnit (därmed inte sagt att exportindustrin är ointressant ur ett nationellt perspektiv, även om den kraftigt minskar i betydelse när den har få anställda och betalar skatt i Cayman Islands) och att eventuella nya jobb måste "skapas" i tjänstesektorn. Här kan man välja mellan privat eller offentlig sektor, som Greider framhåller. Men man kan också föra fram en tredje position: Det går inte att "skapa" tillräckligt många nya, meningsfulla jobb - varken i privat eller offentlig sektor - och vi bör därför införa medborgarlön/basinkomst eller genomföra generella arbetstidsförkortningar vid sidan av eventuella investeringar i, stimulanser och subventioner av tjänstemarknaden (privat såväl som offentlig).