En kort kommentar till den debatt som uppstått i kölvattnet efter Nike Markelius DN-artikel om tillvaron i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Känslan jag får av att läsa hennes artikel påminner om den som Jens Liljestrand och Kristian Lundberg med flera beskriver, nämligen att Nike är en bortskämd narcissist som anser sig stå över gemene man och vara så begåvad att hon borde få bidrag för att skapa obskyr konst som inte bär sig ekonomiskt. Min första reaktion var av typen klipp dig och skaffa dig ett jobb som alla andra så kan du skapa konst på fritiden. Om inte ens jag som bloggande kritiker av arbetslinjen övertygas av hennes artikel så kan den inte vara särskilt lyckosam. Jag tror att problemet ligger i att hon smetar ut sig själv och sin narcissism över en problematik som handlar om ett system, vilket också Lundberg påpekar. Givet att vi har dagens system så bör människor behandlas lika och ingen ska tro att de har rätt att leva på sin hobby och det hjälper knappast att porträttera arbetsförmedlingens byråkrater som ondskefulla idioter.
Det finns ingen rätt att leva på sin konst. Däremot närmar vi oss en situation där det inte längre finns meningsfulla heltidsarbeten (läs: lönearbeten) till alla och då bör vi införa en basinkomst så att människor som väljer att sysselsätta sig - med konst eller annat - utanför den reguljära arbetsmarknaden slipper svälta, istället för att tvinga in dem i meningslösa åtgärdsprogram.
Som Jenny Aschenbrenner skriver:
Detta är problemet: jobben finns inte, jobben kommer inte.
Det finns ingen rätt att leva på sin konst. Däremot närmar vi oss en situation där det inte längre finns meningsfulla heltidsarbeten (läs: lönearbeten) till alla och då bör vi införa en basinkomst så att människor som väljer att sysselsätta sig - med konst eller annat - utanför den reguljära arbetsmarknaden slipper svälta, istället för att tvinga in dem i meningslösa åtgärdsprogram.
Som Jenny Aschenbrenner skriver:
Det stora tankefel – eller medvetna lögn – som alliansen har byggt sin arbetslinje på. Den att det finns riktiga och viktiga arbeten till alla som vill ha dem.Länk
Det gör det inte. Men det finns fas 3 – ett svart hål av cynism och skambeläggande där företag tjänar miljoner skattepengar och låter arbetslösa utföra meningslösa sysslor för att få behålla sin a-kassa – eller ibland för inga pengar alls. 5 000 fler är i fas 3 i år jämfört med samma tid 2012, trots att regeringen lovade att avveckla straffarbetet.En slutstation att hota med, en del av den nedmontering av självrespekten som arbetsförmedlingen och deras kompletterande aktörer sysslar med, för att få de lönearbetssaknande slaka nog att vilja sitta framför en dator hela dagarna och söka jobb som inte finns.
Detta är problemet: jobben finns inte, jobben kommer inte.
