Reallöneökningarna når toppnivåer både 2012 och 2013, medan de arbetslösa får det stadigt sämre.
...
Men samtidigt står varslen om uppsägningar som spön i backen. Många kommer att förlora jobbet framöver och för dem väntar en a-kassa som inte har inflationsjusterats sedan 2002 – det vill säga värdet av ersättningen har tappat betydligt när allt annat blivit dyrare. Bara sedan 2006 har de som går på a-kassa, utan speciell arbetslöshetsersättning från fackens försäkringar, tappat omkring 2.800 kronor i månaden.
Jag kan förstå argumenten bakom slagordet att det ska "löna sig att arbeta" (även om det bortser från att det framför allt är höginkomsttagare som vinner på nuvarande politik). Både den luthersk-moraliska hållningen att man ska göra rätt för sig och den ekonomisk-vetenskapliga teorin om att höga ersättningsnivåer minskar incitamenten för arbetslösa individer att söka jobb kan kännas intuitivt rimliga. Problemet är att dessa argumenten inte håller i en situation av permanent och strukturellt betingad arbetslöshet. Det finns helt enkelt inte heltidsjobb till alla, om man med heltid menar drygt åtta timmars arbete fem dagar i veckan. Som jag har skrivit tidigare så kommer arbetslinjen sannolikt att kollapsa när arbetslösheten når 15% eller mer och politikerna slutligen vaknar från sin dvala. Fram tills dess kommer vi att fortsätta se en polarisering mellan de som har jobb och de som utan egen förskyllan tvingas in i (relativ) fattigdom och meningslösa tvångsåtgärder (Fas 3).
