Jag har tidigare argumenterat för att vi är på väg mot en strukturell och permanent arbetslöshet på uppåt 20% i norra Europa och högre i södra Europa. Detta kommer förstås ta ett antal år då flera av de automatiseringsprocesser och -tekniker som beskrivit i bloggen ännu är i sin linda. Jag har föreslagit generell arbetstidsförkortning och/eller basinkomst/medborgarlön som lösning på de problem som uppkommer i den teknologiska arbetslöshetens spår. Frågan är hur realistiska dessa lösningar är? I teorin är de fullt möjliga - det finns många som har kalkylerat och kommit fram till detta - men i praktiken kommer luthersk arbetsmoral hos befolkningen, särintressen (arbetsgivare, fack, byråkrater) och fega och visionslösa politiker att bjuda stort motstånd.
Ett alternativt och kanske mer realistiskt - i ovanstående mening - scenario är att vi har tvåsiffriga arbetslöshetssiffror under lång tid tills de demografiska förhållanden lett till en stor andel äldre människor som står utanför arbetsmarknaden och där delar av befolkningen i arbetsför ålder är så välbärgade (främst på grund av mångmiljonarv från föräldragenerationen samt sjunkande levnadsomkostnader tack vare den den teknologiska utvecklingen) att den frivilligt går ned i arbetstid. I så fall kanske arbetslösheten åter sjunker till en låg nivå. Problemet är att det kommer ta lång tid tills vi är där - ett par decennier i Sverige - och att arbetstiden kommer att fördelas ojämlikt beroende på förmögenhet och familjetillhörighet.
Även i detta alternativa scenario kommer Fas 3 att framstå som alltmer absurt, istället kan man tänka sig en villkorslös a-kassa (i praktiken förtidspensionering) till den tiondel av befolkningen som står längst ifrån arbetsmarknaden. En slags medborgarlön för proletärer.
Ett alternativt och kanske mer realistiskt - i ovanstående mening - scenario är att vi har tvåsiffriga arbetslöshetssiffror under lång tid tills de demografiska förhållanden lett till en stor andel äldre människor som står utanför arbetsmarknaden och där delar av befolkningen i arbetsför ålder är så välbärgade (främst på grund av mångmiljonarv från föräldragenerationen samt sjunkande levnadsomkostnader tack vare den den teknologiska utvecklingen) att den frivilligt går ned i arbetstid. I så fall kanske arbetslösheten åter sjunker till en låg nivå. Problemet är att det kommer ta lång tid tills vi är där - ett par decennier i Sverige - och att arbetstiden kommer att fördelas ojämlikt beroende på förmögenhet och familjetillhörighet.
Även i detta alternativa scenario kommer Fas 3 att framstå som alltmer absurt, istället kan man tänka sig en villkorslös a-kassa (i praktiken förtidspensionering) till den tiondel av befolkningen som står längst ifrån arbetsmarknaden. En slags medborgarlön för proletärer.
