fredag 6 september 2013

Tack och farväl

På grund av tidsbrist och eftersom jag inte vill skriva samma sak om och om igen avslutar jag nu denna blogg. Inläggen finns kvar och kommer förhoppningsvis att läsas av människor som söker efter kritiska perspektiv på arbetslinjen. Tack till alla som läst och skrivit om bloggen.

Under året som gått har jag funderat mycket kring frågan om teknologisk arbetslöshet. Inledningsvis förutspådde jag en kraftigt ökad arbetslöshet i den teknologiska utvecklingens spår, som i förlängningen hotar samhällsekonomin eftersom arbetslösa människor saknar pengar att konsumera för. Lösningen på detta problem är förkortad arbetstid och/eller införande av villkorslös basinkomst. Jag tror fortfarande att detta är ett möjligt scenario. Dock lutar jag mer och mer åt en hypotes som jag tidigare skrivit om, nämligen att vi går mot ett tvåtredjedelssamhälle där två tredjedelar får det allt bättre (se tecken på detta här) medan en tredjedel går arbetslösa eller befinner sig i otrygga och dåligt avlönade jobb. Andra viktiga trender är den teknologiska utveckling med nya billiga energislag, genmodifierade mat, integration av olika tekniska prylar och en kommande platå för konsumtionsteknik som sammantaget leder till förbättrad materiell levnadsstandard för hela befolkningen (och som innebär att domedagsprofetior om framtidens pension kan avfärdas). Framför allt gäller detta de översta två tredjedelarna. Lägg till detta 40-talisternas enorma ekonomiska tillgångar som snart kommer att ärvas av deras barn. Det kommer då inte att vara ovanligt med arv på uppåt tre-fyra miljoner kronor per barn.

Sammantaget är min hypotes att vi kommer se en minskad sysselsättningsgrad men inte nödvändigtvis en kraftigt ökad arbetslöshet (även om den ligger kvar på dagens historiskt höga nivåer under lång tid framöver). Allt fler kommer välja att frivilligt ställa sig utanför arbetsmarknaden eller gå ned i arbetstid - helt enkelt eftersom man har det ekonomiska utrymmet att göra så. Detta gäller dock endast de översta två tredjedelarna och i synnerhet de med mest resurser. Den understa tredjedelen kan tänkas få det bättre med tiden när konkurrensen på arbetsmarknaden minskar - om allt fler frivilligt helt eller delvis lämnar arbetskraften - samtidigt kommer det finnas en global reserv av arbetskraft som arbetsgivarna kan använda sig av för att hålla nere lönerna. Med en fortsatt stor invandring så kommer den understa tredjedelen alltmer att bestå av utlandsfödda och andra generationens invandrare. Om 30-40 år kanske vi ser ett samhället där infödda lever på ackumulerade rikedomar och i begränsad utsträckning arbetar med i huvudsak kreativa och stimulerande jobb, medan en underklass av miljontals migranter jobbar för relativt låga löner i tjänstesektorn. Den teknologiska och ekonomiska utvecklingen kommer även dessa till del men klassklyftorna består och får en utpräglad etnisk karaktär. Detta är det sista stadiet innan vi når överflödssamhället där resurserna räcker till för alla och arbete blir frivilligt. Såvida inte den teknologiska utvecklingen vid denna tidpunkt frambringat nya uppfinningar som används för att utrota allt liv på planeten... 

Teknologisk arbetslöshet (i betydelsen att meningsfulla jobb försvinner i takt med den teknologiska utvecklingen) är således en realitet, men istället för att möta den med villkorslös basinkomst intar samhället en laissez faire-hållning där människor gradvis och efter sin position i klassamhället frigörs från arbetstvånget. Det empiriska tecknet på denna utveckling kommer att vara en stadigt minskad sysselsättningsgrad (särskilt om man räknar in äldre människor), något som vi redan ser idag. Vänstern kommer att vara bekymrad över orättvisorna i vem som tvingas arbeta och med vad, högern kommer att splittras i en libertariansk falang som hyllar friheten att bestämma över det egna livet och en konservativ falang som vill tvinga eller ge människor incentiv att arbeta även om de inte behöver inkomsten för sin försörjning. Lönearbetets gradvisa erodering kommer även att påverka utbildningspolitiken, till exempel kan den libertarianska falangen komma att ifrågasätta skolplikten. Betydligt vettigare vore att satsa på bildning, historia/samhällsvetenskap och kritiskt tänkande. Kanske kan vi slutligen nå fram till det som upplysningsfilosoferna en gång drömde om - "en kultur som är intellektuell på bred front" (Jürgen Habermas) och ett samhälle där resurser finns för att täcka alla människors grundläggande behov och mer därtill.


Edit: I Norge och kanske också USA syns redan tecken på ovanstående utveckling.