Här kommer en liten uppdatering med
tankar kring arbetslinjen som jag haft senaste tiden. När jag ser
tillbaks på det jag tidigare skrivit tycker jag att det saknas en
distinktion mellan meningsfulla sysslor och lönearbete. Det är som
att jag tagit det rådande samhällssystemets syn på dessa saker för
givet. Nu tror jag att man bör börja en analys av arbetslinjen med
att identifiera vad som är meningsfulla sysslor. Meningsfulla
sysslor kan vara sådana som ingår i ett lönearbete – typexempel
på detta är läkaryrket och läraryrket – men också större
delen av det som vi ägnar oss åt på fritiden, alltifrån umgänge
över en kopp kaffe till promenader till körsång osv. Det handlar
om sysslor som gör världen bättre för oss själva och/eller andra
människor.
Arbetslinjens försvarare har rätt i
att ett liv i sysslolöshet, dvs där man inte ägnar sig åt
meningsfulla aktiviteter, är negativt (frånsett viss rekreation och
vila som dock kan betraktas som meningsfull sysselsättning). Dock
likställer man lönearbete och meningsfulla sysslor trots att det
finns lönearbete som inte är meningsfullt (då det skadar en själv
eller andra människor) och – som sagt – meningsfulla sysslor som
man ägnar sig åt oavlönat på fritiden. Vad som gör en
meningsfull sysselsättning till ett lönearbete eller ej är
relativt godtyckligt och beror på rådande samhällssystem. I ett
annat, enligt mig bättre, samhälle skulle många av dagens
voluntärtjänster vara avlönade och prostitutionsyrket skulle inte
finnas t.ex..
Tidigare utgick jag från att antalet
meningsfulla sysslor minskade i takt med den teknologiska
utvecklingen, men vad jag borde ha skrivit är att antalet avlönade
jobb minskar samtidigt som antalet meningsfulla sysslor är relativt
konstant (strikt sett minskar nog antalet något, men det finns ett
överflöd att ta av) – det är bara det att en allt större andel
av de meningsfulla sysslorna faller utanför lönearbetets ramar.
Vårt system förmår inte omfördela de resurser som frigörs när
vissa meningsfulla sysselsättningar försvinner, tack vare
rationalisering, till andra sektorer där det finns meningsfulla
sysselsättningar att utföra, t.ex. sjukvården och äldreomsorgen
eller i familjelivet (ta hand om barnen, vila ut, umgås, bilda sig,
utöva kultur osv.). Vi kommer aldrig att nå en punkt där det inte
finns meningsfulla sysslor att utföra med mindre än att vi nått en
sådan utvecklingsnivå och en sådan livslängd att vi tröttnat på
livet självt och blivit apatiska.
Vad behöver då göras? Först och
främst bör resurser (personella, ekonomiska osv.) tillföras de
sektorer där meningsfulla sysselsättningar finns i överflöd,
t.ex. välfärdssektorn. Socialdemokraternas förslag om att slopa
Fas 3 och istället låta ”arbetslösa” människor arbeta med
välfärd är därför helt rätt. Framför allt kan man tänka sig
att dessa utför sådana arbeten som idag behövs göras men som är
oavlönade, t.ex. att aktivera gamla människor. Parallellt med detta
bör man även fundera över att korta arbetstiden generellt och låta
människor dela på jobb där det är möjligt, för att på så sätt
frigöra tid för människors meningsfulla sysselsättningar på
fritiden. Basinkomst kan också vara en bra idé, inte bara för att
skapa en bas för kulturjobb som idag är oavlönade utan också av
helt andra anledningar som t.ex. att stärka arbetstagarnas relation
på arbetsmarknaden.
Egentligen skiljer sig de praktiska
slutsatserna inte åt särskilt mycket från vad jag har skrivit
tidigare. Det är emellertid viktigt att framhålla att kritiken av
arbetslinjen inte handlar om att idealisera sysslolöshet utan om att
ifrågasätta ett system där den teknologiska utvecklingen inte
används för att låta människor utföra fler meningsfulla
sysselsättningar – inom och utanför lönearbetets ramar – utan
för att stänga in människor i meningslösa sysselsättningar av
typen Fas 3-jobb eller mer eller mindre improduktiva lönearbeten med
alltför långa och monotona arbetsdagar.